Lite av min filosofi och mina tankegångar.

"I fokus för mitt professionella intresse ligger sedan många år tillbaka människans utveckling och förutsättningarna för växande och förändring.

Naturligtvis kommer då barnets växande och förutsättningar för utveckling först och främst i fokus.

Jag fokuserar kärleken till barnet och föräldrarnas och andra vuxnas strävanden att hjälpa barnet att växa och utveckla de förmågor och kompetenser som barnet i grunden besitter, men som kan utvecklas bara i samspel med andra människor och med hjälp av vuxnas stöd.

Vad barn idag behöver för sin utveckling är en bättre balans mellan vuxnas förmåga att ta hänsyn till barnet och till sig själva.

Sedan barnets århundrade - 1900-talet - inleddes har fokus mer och mer lagts på barnets dittills dolda och slumrande kapaciteter. Barnet har kommit i fokus på ett sätt som kanske aldrig tidigare i historien och det är någonting helt fantastiskt. Än idag visar modern forskning kring barn - inte minst kring utvecklingen av barnets hjärna - att vi bara står i början av all vetskap som kommer att stå till buds om barnets unika utveckling.

I senare delen av 1960-talet och framåt såg nya trender kring barn-uppfostran dagens ljus. Vuxenvärlden trädde tillbaka av hänsyn till barnets utveckling. Den dittillsvarande mer auktoritärt (maktfullkom-ligt) präglade fostran, med blind lydnad, "veta hut", skamvrår och andra stumma strategier, kastades över bord - till förmån för det nya: nu skulle barnet vara jämställt och kompis, inte något omyndigt väsen som inte skulle synas och få ta plats.

På tidigt 1990-tal stötte jag för första gången - genom en patient - på begreppet "curling", att sopa banan för sitt barn, låta barnet slippa hantera motgångar och besvikelser. Omedelbar behovstillfreds-ställelse blev tidens lösen, inte bara för barnen, utan också för de vuxna som skulle lära sig älska sig själv, sikta mot stjärnorna och våga ta sin plats de också.

Debatten om curlingföräldrar gick het under 2000-talets första år. Och under de allra senaste åren börjar vi se skymten av en motsatt ytterlighet: det finns förespråkare för att barnen på nytt ska ställas i skamvrån och vi bevittnar exempel på fysisk misshandel av barn, där vuxna inte kan behärska sig utan ger sig på barnen.

Skam är en av de absolut mest svårhanterliga och destruktiva känslor en människa kan erfara. Att placera barn i skamvrån innebär de vuxnas erkännande av att de inte längre behärskar sin vuxenhet, utan lägger över ett orimligt och tyngande ansvar på barnen när situation går över styr och barn och vuxna hamnar i svårbemästrade konflikter.

Och när en vuxen tappar kontrollen och slår, mot bättre vetande. Vad händer då? Barnet kränks på det allvarligaste.

Jag vill i det längsta inte tro att detta skulle ske utifrån ondska eller att man verkligen vill barn illa. Jag tror det beror på den vilsenhet som blivit följden av decenniers eftergivenhet. På föräldramöten och via olika frågeforum möter jag vilsna föräldrar och pedagoger som inte vet vad de ska ta sig till, hur det ska nå sina och andras barn med sina ord. I uppgivenhet över att inte veta - och inte heller äga tilltro till sin egen förmåga att själv tänka efter och försöka förstå - tar man vad som står till buds av lösningar, i vanmakt.

Som ofta i utvecklingsförlopp svänger pendeln av och an, från en ytterlighet till en annan. Jag har ofta förestavat att så länge min egen generation - 40-talisterna - är vid liv, så får vi, som till dels drabbades av den maktfullkomliga fostran, noga se till att pendeln aldrig tillåts gå till den ytterligheten igen. - Nu är det möjligen på väg att hända!

Vi vuxna får inte längre stå tillbaka för den gränslöshet vi introducerade under framför allt 1970-talet. Vi måste våga ta plats vid barnens sida och inte bara ge efter tills vi känner att "skam går på torra land", knyter näven och slår eller fegt lägger ansvaret på barnet. Vi måste inse att barns utveckling kräver vår tid och vår uppmärksamhet. Föräldraskap kostar tid och energi och kräver engagemang. Vi måste hjälpa barn att inse livets realiteter och ge hopp, utan att skönmåla på ett sätt som gör barn osäkra och sårbara genom att de inte kommer att känna igen sig som unga vuxna. Många barn har aldrig fått möta krav på sig, aldrig lärt sig se till andra utan bara ta för sig själva. Den egoism och självupptagenhet som breder ut sig är ytterst vi vuxna ansvariga för inför barnen.

Barn behöver vår tid och vårt engagemang, vår inblandning, att vi vågar stå upp som vägledande auktoriteter (förebilder) genom det sätt vi hanterar såväl oss själva som barnen. Vi måste ge och tid att tänka efter och försöka förstå och sätta oss in i barnens situation i dagens samhälle, inte bara av tidsbrist eller brist på ork anamma de "quick-fix"-lösningar och tekniker som tystar - och kränker - barnen!Ingen - och allra minst barnen - är betjänta av detta.

Låt 2000-talet bli inte bara barnets utan växandets millennium, där vi vuxna lär oss att förstå också betydelsen av att respektera och värdera oss själva för att kunna respektera och värdera barnet med sin egen rätt. Där vi ger oss tid för eftertanke och inte bara nedlåter oss till att tillämpa enkla tekniker för att "hantera" barnen, utan respekterar dem för deras strävan av leva tillsammans med oss. Det innebär inte avsaknad av konflikter - växandet kräver det för att unika personligheter ska kunna formas - men konfliktlösningar som inte innebär att någon part ska behöva fara illa för att den andre växer.   

Här ligger mitt hopp och min yrkesambition och strävan i arbetet med barn och familjer - för framtiden.

Det är detta tema som ligger som grund för de föreläsningar och seminarier jag håller och som du hittar under fliken till vänster.

Liten blir stor ...

Det är ju också så att det vi fått lära oss och erfara som barn kommer att ligga till grund för hur vi förmår förhålla oss till livet som vuxna.

Många av de konflikter vi möter på arbetsplatser och som gestaltar sig i vuxnas relationer är återspeglingar av vad vi fått lära oss om livet som små.

Detta synsätt ligger till grund för de tankar jag utvecklar i mina föreläsningar och seminarier för vuxna som jag också kan erbjuda.

Välkommen till min värld.

Jag ser fram mot spännande och utvecklande möten med din - och allas vår värld."

Bengt Grandelius