Att köpa ut alkohol till din tonåring 

Sammanfattning

Vårens tid. Blomstringens tid. Och för många berusningens tid. Hjälp din tonåring att stå emot att dricka sig berusad och kanske drabbas av olyckor eller bli utsatt för våld eller rån. Våga ha koll och hjälp ditt barn att ta ansvar. Du förväntas lägga dig i – även om det känns som världens mest otacksamma uppgift. Och att köpa ut åt ditt barn är inte att skaffa sig vare sig kontroll över situationen eller ett sätt att bygga upp förtroende till din tonåring. Tväremot.

Firande - till varje pris 

Valborgsfirande, studentexamen eller vilket firande som helst. Tider när många tonårsföräldrar får frågan från sina tonåringar om de inte kan köpa ut, bara lite för att sätta lite guldkant på festen och tillvaron. Och den tid när tonårsföräldern känner att barnen börjar bli stora och börjar glida ur deras grepp och oron ökar för att man inte längre har kontroll över vad som sker i tonåringen liv. Dessutom kan man uppleva sig mindre och mindre behövd som förälder

Då kan det vara lätt att falla till föga och köpa ut för att åtminstone veta vad de dricker och kanske också få chansen att genom detta öppna upp för en fortsatt förtroendefull dialog med sin tonåring och visa honom eller henne tillit.

Att våga stå emot

Att tro att man ska kunna bygga upp ett förtroende med sin tonåring genom att ge efter för deras krav att köpa ut är ett villospår. De flesta tonåringar vet lika väl som föräldrarna att det inte är tillåtet att köpa ut vin eller sprit till minderåriga och upplever det som en eftergift om föräldrarna inte vågar stå upp och vägra att köpa ut. Och hur ska en ung människa någonsin själv kunna lära sig att stå upp för sig själv om deras vuxna förebilder inte kan göra det?

Tonårstiden är svårhanterlig för de unga. Självkänslan är utsatt för stort tryck från många håll. Man måste vara som alla andra, samtidigt som man försöker bygga upp en unikt egen personlighet. Det är ingen lätt uppgift. Det är i den här perioden i livet viktigare än någonsin att tonåringen kan känna starkt stöd från sina föräldrar, även om tonåringen inte alltid förmår ge föräldrarna tydligt erkännande för detta.

Tonåringar bär på mycken oro för att misslyckas och känna sig dåliga och fel. Kavata hållningar förmår oftast väl dölja den oro de kan känna för att råka illa ut, bli rånade eller misshandlade eller att någon lägger något farligt i deras drink och att tappa kontrollen över vad som sker. Här behöver de föräldrarnas hjälp och stöd, först och främst genom att de inte bidrar till ökade risker genom att köpa ut.

Vuxna "fattar noll" och har "noll koll"

Tonåringen lever här och nu. Föräldrar kan mycket väl få höra att ”Du fattar inget. Du förstör hela mitt liv” när de säger ifrån eller vägrar ställa upp på det som tonåringen satt sig i sinnet och planerna grusas. Men föräldrar måste våga se saker och ting betydligt långsiktigare och med större ansvarskänsla än vad tonåringen själv förmår i stunden. Det är helt enkelt den allra viktigaste uppgiften för oss föräldrar. 

Ungdomar är, som en del av sin utveckling, observanta och vetgiriga och också mycket skickliga att ställa saker på sin spets. Varför får de vuxna dricka och missunna de unga samma njutning? ”Ni dricker ju!” ”Litar du inte på mig?” – ”Jo, vi dricker, det är sant. Men vi klarar bättre att ta ansvar för hur vi dricker. Och visst vill jag lita på dig, men jag litar inte på alla de situationer du kan hamna i och där du skulle kunna råka illa ut”.

Tonåringen vet precis vad du pratar om, men deras strävan är helt naturligen att tänja på gränserna. Så har ungdomar alltid gjort gentemot vuxenheten. Det är ingenting konstigt med det. Och de vet att alkohol har sina risker. Det är därför de undanhåller föräldrarna hur mycket de dricker. Eller ljuger för dem om att de druckit. För att de vet att det inte gillas. Men de kan alltså inte helt tryggt motstå frestelsen att prova på.

Självtest

Tonåringar dricker inte som de flesta av oss vuxna, i måttfull mängd för att förgylla festen eller vardagen. De dricker för att bli påverkade - eller kanske till och med fulla - för att pröva sig själv i sömmarna, se vad som gömmer sig bakom ytan, vilka de verkligen är eller kan vara. Och så förstås för att ”alla andra gör det” och det är så de tror att det ska vara. Men oftast väntar bara besvikelser kring den första fyllan och på lite sikt också förebråelser för att föräldrarna inte hade bättre ”koll” över deras utsatthet.

Olycksriskerna ökar

Ingen tonåring tänker sig väl att de ska drabbas av olyckor, även om de kan befara det som det allra värsta. Men faktum är alkohol finns med i 8 av 10 våldsbrott och att majoriteten av ungdomar som kommer in på akutmottagningar över landet är påverkade av alkohol, i synnerhet flickorna. Många av dessa ungdomar är drabbade utan uppenbar egen förskyllan. Men de har varit berusade och då är det lättare att bli drabbad. Så är det. Och frågan är vilken förälder som med gott samvete kan se sig själv i spegeln om de vet att de kanske har bidragit till situationen genom att ge dem ”första injektionen” med den flaska cider de köpt ut. Kanske har de gjort de i den tron att tonåringen inte ska ge sig på andra starkvaror, men faktum är att tonåringar oftast inte har avsikten att bara ”findricka”. Det kan tvärtemot vara så att de redan med en lätt påverkan får mod att ge sig i kast med mer och i värsta fall tyngre varor.

Det är fel att inbilla sig att man genom att bjuda de unga på alkohol hemma lär dem goda dryckesvanor. Vad vi lär dem är helt enkelt att dricka. Och all forskning pekar mot att de som bjuds hemma dricker mer.

Barn har i grunden inget behov av sprit annat än för att bli påverkade. Att dricka är något vi lär oss. Det är viktigt att göra klart för sig som förälder.

Att bygga förtroende och tillit

Tonårsföräldrar kan i stunder känna sig obehövliga och uppleva distans till sin tonåring. Men det innebär inte att inte tonåringen fördenskull ser förälderna som väldigt viktiga – som en  bakgrund i deras liv, de som de ytterst måste kunna lita på alltid finns tillhands.

Att bygga upp möjligheterna till en bärande förtroendefull kontakt sker inte genom enkla utvägar och att falla tillföga för deras minsta önskan kring det ena och andra. Det sker långsiktigt genom tillgängligheten i vardagen, att barnen får tid med sina föräldrar och vet att de har deras öra och intresse för sin utveckling. Det kan vara i engagemanget i samtalet på väg hem från träningen eller under skjutsen till en kompis. I all anspråkslöshet, men där barnet kan känna tillit till förälderns omsorg. Sådana enkla och vardagliga samtal är grunden för att barnet som tonåring ska kunna ta upp bekymmer och funderingar, också om alkohol.

Det är olagligt att köpa ut alkohol till barn under 18 år. Och som bekant får de inte själva köpa ut förrän vid 20 års ålder. På krogen får de serveras alkohol från 18 års ålder, men då finns personal som förutsätt övervaka att det inte blir för mycket.

Men vad med den numera ”traditionella” champagnefrukosten vid studentexamen? Det är ju trots allt bara en gång i livet. Och vuxna har koll under första delen av dagen, i skolan. Men sedan? Vem tar ansvaret för det som sedan sker? Det är en fråga. Och måste vi bli fulla för att ha roligt? Det är en annan fråga.

Om olyckan är framme …

Förälder kan inte vara överallt där tonåringen är och inte heller hindra allt som sker. Och om olyckan skulle vara framme och barnet drabbats är det viktigt att inte skuldbelägga ”Där ser du hur det går! Vad var det jag sa?” Om tonåringen tvingas genomleva en fylla eller kommer hem rånad på sin mobiltelefon, så behöver hon eller han föräldrarnas tröst. Visst kan föräldrars oro ibland ta sig uttryck som ilska, det kan tonåringen också förstå, men det gäller för oss vuxna att rätt försöka visa vad vi faktiskt känner. I en sådan stund av olycka behöver barnen oss mer än någonsin.

Bengt Grandelius 

PS Du kan se några utspel och inlägg från tonåringar och kommentarer av mig på Systembolagets hemsida www.systembolaget.se. DS

Artikeln ovan finns också införd på föräldrasajten och barnhälsosajten www.growingpeople.se där jag medverkar.  

De ”förgrymmade ungarna”

I Svt2 visades i november 2008 en dokumentär om barnupp-fostran, ”Förgrymmade ungar”. Här uppvisades exempel på de mest vilsna och grymma bestraffningsmetoder, ja, verkliga övergrepp på barn. Med rättmätig förfasning ställdes frågan om detta kanske innebar slutet på ”Barnets århundrade” och att vi nu är på väg tillbaka till en tid av vuxen auktoritär (maktfullkomlig) uppfostran med prygel, aga, skamvrår och känslomässig utfrysning av barnen som metod, att vuxna nu med kraft är på väg att återta en makt de en gång haft men som gått förlorad.

Är det verkligen så illa? Är det så att vuxna som kollektiv – eller som enskilda individer – skulle ha ett ont uppsåt, vilja förtrycka barnen? Eller att vuxna människor av idag verkligen skulle tro att ett kok stryk, placering av barnen i skamvrån eller på den sk ”time-out”-stolen är lämpliga metoder för att få barn att växa?

Jag menar nej. Men många vuxna idag griper ibland i vanmakt efter halmstrån till rättesnören, någonting att ta till för att försöka få kontakt med barnen, bryta det mönster av utagerande och opposition från barnens sida som de inte förstår sig på.  

Som privatpraktiserande psykolog och familjeterapeut under mer än 25 år har jag mött och möter vuxnas, såväl föräldrars som pedagoger, förtvivlan över att de inte vet hur de ska komma tillrätta med en del barns besvärliga och utagerande beteende. Dessvärre har jag på senare år flera gånger också fått mejl med den otvetydiga innebörden ”Vad gör jag när jag inte längre tycker om min 3-åring?”, ”Jag vet inte längre om jag tror att det är mitt barn, tycker jag om henne?”

Med fasa kan jag se hur detta kärlekstvivel tar sig uttryck i en kylslagen hållning, kanske i värsta fall i sarkasmer, spydigheter och ironi som kränker barnen, gör dem osynliga, som den lilla flickan Ninni i Tove Janssons fina berättelse om ”Det osynliga barnet”.

Någonting har gått av spåret.

Den liberala uppfostran, som rent praktiskt tog sin början i tidigt 1970-tal, när barnen skulle ta del av de vuxnas värld, räknas med, nästan som vuxna, och där de egna känslorna skulle ta fri form, den innebar en tydlig motreaktion mot tidigare dagars mer auktoritära uppfostringsmetoder, där man minsann fick lära sig veta hut och göra som man blev tillsagd av vuxna som alltid visste bättre. Det paradigmskiftet var i många stycken en välsignelse, inte minst därför att vi alla lärde oss en större frimodighet att ge uttryck för egna känslor och tankar och detta kom också barnen till del. Vi kan märka det än idag: barn vågar säga vad de tycker och de är alltmer medvetna om sina rättigheter som okränkbara individer.

Varefter vuxna alltmer trätt tillbaka, kanske i skam över vad vuxna i tidigare generationer fått representera, för att nu lämna ett betydligt friare spelrum för barnen, har emellertid det kommit att ske att många barn fått växa upp utan vuxna som vågat lägga sig i, livrädda för att hämma barnets självständighetsutveckling och mognad. Många barn känner sig därmed övergivna, utan guider in i vuxenlivets labyrinter. Till slut ropar barnen efter de vuxna: ”Hjälp oss, överge oss inte, stanna vid vår sida. Vi behöver er så väl!” Eller som en 13-årig flicka en gång sa till mig: ”Jag tycker ni vuxna överskattar oss ungdomar”. Hon kände sig övergiven med en mognad som ännu inte fullt ut räckte för att förstå sig på allt som hände i hennes värld och där de vuxna uppenbarligen tilltrodde henne om för mycket och inte verkade tycka att de hade någonting att bidra med. Och den utvecklingen är farlig.

En pappa frågade mig en gång: ”Kan jag säga min uppfattning till min pojke utan att påverka honom?” Nej, självklart kan han inte det, men all påverkan är inte negativ eller otillbörlig. Barn behöver vuxnas ståndpunkter att ta ställning gentemot för att tryggt kunna utveckla sina egna.

Många vuxna har under lång tid känt sig obehöriga i barnens värld. Det är synnerligen olyckligt. Barnens reaktioner mot denna otillgänglighet till vuxet stöd kan ibland ta sig uttryck i utagerande beteende, en slags omogen protest mot en auktoritet (förebild) som inte tydligt står fram. Barnen tvingas forma sin egen verklighet utan vuxnas assistans.

När det så går för långt och vuxna känner sig alltför pressade och vanmäktiga över sina – och andras – barns beteende, alltför länge håller tillbaka sina reaktioner, kan det lätt bli att de överreagerar när det till sist kokar över för dem. Här kan hugg och slag komma in, inte för att man egentligen vill göra illa, utan därför att man inte vet vad man ska ta sig till. Och barnen känner både skräck och förtvivlan över att de vuxna inte reagerar vuxet, de protesterar med ytterligare agerande och så är cirkusen igång.

I en tid av hård stress och belastning för vuxna finns det inte tillräckligt utrymme för reflektion och eftertanke kring vad det är som gått snett. Rationella, enkla lösningar efterfrågas. Och det låter inte vänta på sig: i quick-fix-lösningarnas tidevarv ges handfasta råd för att stävja och komma tillrätta med det störande beteendet, utan tankar på vad beteendet möjligen står för och vad barnet försöker säga. Med starka inre stridigheter och största ambivalens hos föräldern pressas barnet in i skamvrån för att begrunda sitt beteende. Och tvingas be om ursäkt, fastän det inte är det barnet vill. Experter har förestavat dessa lösningar, så vad ska en förälder sätta emot?

Barnmisshandeln riskerar att bli institutionaliserad. Barnets själ och avsikter glöms bort, fördolt bakom det oönskade beteendet. Men det var just det som i utvecklingen människor emellan var tänkt att vuxna, med sin större livserfarenhet och mognad, ska hjälpa barnen tillrätta med och bestå.

Det är inte så att vuxna har ambitionen att vilja göra barn illa eller vrida utvecklingen tillbaka mot stenåldern och den auktoritära, maktfullkomliga fostran. Alltför många nu levande vuxna människor har upplevt de negativa sviterna av de hämningar denna uppfostringsstil innebar. Ingen vill det. Men i vilsenheten över att inte kunna hantera de nya krav som ställs på att tillmötesgå viljestarka och alltmer självständiga barn, blir det lätt att ta till vad som bjuds, enkla lösningar som mer tar hänsyn till stundens komfort än barnets långsiktiga behov.

Många föräldrar har idag inga andra än experter att tillgå för att rådfråga och då vill det till att dessa intar barnets perspektiv. Far- och morföräldrar säger pass; de representerar en förgången tid och vågar inte yttra sig i modern barnuppfostran. Och barnen ger ingen bekräftelse på att föräldrarna är på rätt spår och det kan naturligtvis inte heller förväntas av dem. Föräldrarna känner sig helt ensamma och övergivna, förtvivlan ökar och till slut brister det. Man tillgriper de radikala metoder som lovar husfrid – på bekostnad av barnets utveckling. Den får bli en senare fråga – eller får den helt stå tillbaka?

Barnets århundrade är inte slut, det får vi inte tro. Nu är det Barnets millennium som en förlängning på Barnets århundrade. Det kräver nya utmaningar för de vuxna, att våga och hinna med att se och försöka så gott möjligt förstå barnets utveckling och vägar. Barn är inga onda väsen med avsikten att ta över och ”köra hela skiten i botten”. De behöver därför inte stävjas med brutala lämpor och metoder. De behöver vuxnas hjälp på vägen att få balans på sina styrkor och potentialer. Barnen visar vägen mot framtiden, vi vuxna måste hjälpa dem dit, våga tro att de strävar så gott de kan och önskar såväl sig själva som alla andra allt gott. Men de behöver vår hjälp, med vår livserfarenhet och vår nyfikenhet på den väg de pekar ut med sina ambitioner. Det är vår utmaning och den måste vi anta.

Bengt Grandelius

Leg psykolog, författare

Det är avståndet som föder våldet

Det är svårt att göra någon illa som man nyss tagit i handen. Detta är en välkänd sanning för de flesta av oss. Det är avståndet i mänsklig kontakt som kan föda våld.

Vi läser oroande rapporter om den stora ökningen av misshandel av barn under sex år. En undran reser sig förstås: hur kan man misshandla ett barn? Hur kan man ge sig på någon som är värnlös? Och för att som exempel anknyta till ett några år gammalt rättsfall, där en lärare ganska grovt misshandlade en elev med slag mot ansiktet efter att ha fått en örfil i av eleven i samband med en tillrättavisning: hur kan sådant ske?

Allt våld innebär övergrepp på en annan människas integritet. Det är kränkande och under alla omständigheter helt oförsvarbart och förkastligt. Men varför händer det? Är det mänsklig ondska, är det en önskan om att göra någon annan människa illa? Nej, knappast. Förklaringen är lite djupare liggande än så.

De flesta av oss som är vuxna har väl någon gång känt ilska och irritation stiga till en nivå där vi nästan tappar kontrollen – och kanske blir rädda för oss själva och våra egna reaktioner. Jag vill påstå att det sker sedan vi först undertryckt uppväckta känslor och börjar lägga på oss en allt ökande ilska, som i värsta fall, om den inte kommer till uttryck i någon rimlig utsträckning, leder till raseri och kanske ett utövade av fysiskt eller mental övervåld. När vi reagerar så är det närmast en överlevnadsinstinkt som ger sig tillkänna.

Det ligger i mänsklig civilisation och utveckling att försöka lära oss behärska våra allra starkaste känslor, kanalisera dem genom ord och argumentation i stället för med knytnävarna eller genom kränkande tilltal.

Vuxna har under Barnets århundrade lärt sig träda tillbaka från gamla auktoritära och förtryckande uppfostringsmetoder och lämna allt större utrymme åt barnet och barnets rättigheter och vi har också fått barn med en stor frimodighet som vågar ge uttryck för vad de känner och tycker. Det har varit en välsignelse. Och låt oss inte backa en millimeter i den utvecklingen.

Men vuxna har inte i samma utsträckning hängt med i utvecklingen hur man bör förhålla sig till självständiga och starka barn som är trygga nog att våga protestera och markera sig i förhållande till vuxna. Här har skapats ett olyckligt avstånd och spelrum för vuxen vilsenhet.

Under mina snart 25 år som familjeterapeut har jag över de senaste åren märkt en ökande oro och undran hos föräldrar och pedagoger vad det är som skett, hur barn kan bete sig som de gör, förfasa sig över vilka friheter de tar sig som de vuxna själv som barn aldrig hade möjligheter till. I flera fall har det gått så långt att föräldrar gett uttryck för att de inte längre vet om de älskar sitt barn. Och detta är förstås det värsta som kan ske i ett barns liv, att kärleken från föräldrarna och andra viktiga vuxna ser ut att dras tillbaka. Avståndet mellan förälder och barn ökar, man förfrämligas för varandra och i förtvivlan över att man inte vet vad man ska ta sig till för att nå sitt barn griper man fatt i det enda som står till buds, nämligen sådana uppfostringsmetoder som verkar mest enkla och rationella för att få ett slut på situationen där man kanske känner att barnet helt tagit över.

I en tid när många föräldrar lever under pressande förhållanden och inte riktigt får tiden att räcka till, kan konflikterna med barnen ta sig övermäktigt starka proportioner. Man vet inte vad man ska ta sig till och skulden läggs lätt över på barnets beteende. Det är här som de drastiska lösningarna med skamvrå, ”time-out”-stol och liknande lösningar kommer in i bilden. Dessutom tvingas barnet efter en utmätt tid i skam be om ursäkt. Många barn i sådana situationer vet kanske inte ens vad de ska be om ursäkt för. Allt ge gjort var att försöka ge sig tillkänna i situationer där de känner sig bortglömda och försummade. Eller så straffas de för de friheter de tagit sig som föräldrarna inte gillar, men inte förmedlat till barnet och försökt hjälpa barnet tillrätta med genom att i tid blanda sig i utan låta barnet hållas till det brister för föräldern.

Från barnets perspektiv upplevs under sådana omständigheter lätt en övergivenhet. De vuxna är inte längre närvarande, de bryr sig inte, säger inte ifrån. Det är en stor källa till stress för många barn att få för mycket att styra och ställa med där de också märker att de vuxna är frustrerade, men inte vågar blanda sig i. Barnet förstår inte riktigt vad som gäller, vad som går an.  

Besvikelse och vanmakt hos barnet tar sig ofta uttryck i provokationer, ett välkänt sätt att påkalla uppmärksamhet. Men dessa provokationer, som alltför lätt missuppfattas av en stressad vuxen, ökar irritationen över barnets ”ouppfostrade” beteende. Och så kan striden lätt vara igång.

Större barn och ungdomar som under lång tid levt i ett vakuum, utan vuxnas inblandning och engagemang, kan lätt känna en sådan frustration gentemot vuxnas frånvaro att när någon reagerar med ytterligare en vad de uppfattar som avståndstagande tillrättavisning, så exploderar det. Och en vuxen som inom sig bär samma frustration över ungdomars gränslösa beteende kan också tappa besinningen. Våldet dem emellan kan vara ett faktum. Det är ett ökande avstånd mellan vuxenvärlden och barnens och ungdomarnas liv som är grunden.

Filosofen Jean-Paul Sartre lär en gång ha sagt att det att vara människa är att vara dömd till moral. Människan bär på ett samvete, antingen hon vill eller inte. Det samvetet plågar oss när vi går över gränser och gör andra illa. Jag har i min vuxenkliniska praktik mött många människor som ännu som vuxna bär på känslor av såväl skam som skuld över vad de ”tilläts göra” för att inte andra människor sa ifrån i tid. Begångna våldsövergrepp, fysiska eller mentala, innebär en sådan samvetsplåga.

Vi människor är ansvariga inte bara för vad vi gör mot andra, utan också ansvariga för att hävda oss själva och våra mänskliga och andra rättigheter så att ingen kränker oss. Kränkande handlingar drabbar oss, men drabbar också den som kränker – genom samvetet. Det gäller att vi reagerar i tid och säger vad vi tycker om hur andra drabbar oss med sina handlingar – i tid, så att känslor inte blir uppdämda och svallar över i våldshandlingar.

Med ett ökande avstånd mellan människor och brist på förståelse och möjlighet till eftertanke varför barn gör som de gör, laddas för övertramp och övergrepp. De är alltid mycket olyckligt. För alla inblandade parter.

Bengt Grandelius

Leg psykolog, författare  

 ---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------